Cykelincidenten

Nyss hemkommen från kvällsprommis runt ån. Mayaa och jag strosade i den ljumma kvällen när det plösligt från bron bakom oss hördes en enorm knall. Klangen var som från ett pistosskott men inte riktigt lika intensivt och sammanhanget var liksom helt fel. Vem skjuter pistol på järnbron över Fyrisån? Märkligt.

Både jag och Mayaa och andra runtomkring blev överraskade, det smällde riktigt starkt.
Mattes reaktion? "Titta inte nu på Mayaa för guds skull, titta inte, gå bara sakta vidare som om inget har hänt. Vaddå, det här händer väl var och varannan dag här i Uppsala, så är det bara, har du missat det Mayaa?"

Mayaas reaktion? Hon tittade upp en kort sekund och fortsatte sen att nosa - precis som om inget hade hänt! Duktiga tjejen!!!

Jag kikade ner på henne och ingen kroppslig stressreaktion heller. Inget hukande eller ledsen svans eller bakåtstrukna öron eller annat. Lika glad och lugn som alldeles innan.
Så skönt att det blev så här. För detta var ingen planerad skotträning och inget som brukar hända vanligtvis, även om det är mycket ljud i stan.

Vi satte oss på en av bryggorna vid ån och Mayaa spanade på fåglar och ville leka med sitt koppel. En man kom förbi ledandes en cykel med punka på bakdäcket. Han stannade till vid vår brygga för att han kände några andra som också satt där. Han förklarade att hans cykel var ganska ny och att han var glad över den men att ena däcket alldeles nyss smällde i en punktering på bron och att det lät rätt rejält.

Där var förklaringen. Nog är det väl så här i efterhand passande att Mayaas skottfasthet skulle sättas på prov av en cykel. I Uppsala. Känns rimligt på nåt vis. För er som inte vet vad jag pratar om - kolla in Uppsala tågstation så förstår ni vad jag menar. Uppsala utan cyklar är som...tja, Fyrisån utan cyklar. Eller som i utan prick, i mer generella termer.