Long time - no blogg

Det var länge sedan vi berättade om Mayaas fart och framsteg. Detta blir en mycket lång uppdatering.

Hon gör de vanliga sakerna som växer, äter, leker, sover, gör toalett inomhus och utomhus.
Hon tycker dessutom att det är kanon att hoppa upp med framtassarna på bänkar, stolar och bord för att bättre få en överblick över vad som finns där - förhoppningsvis ätbart. Matte och husse blir arga och säger till men Mayaa bara tittar oss i ögonen, viftar på svansen och ser ut som om hon förväntar sig godis från oss, eftersom bordet inte erbjöd nåt. Mycket beröm när alla fyra tassar är på golvet men det där med att alltid hålla kvar dem där är det en bit kvar till att uppnå.

Mayaa har fått många smeknamn som sötnosen, lilla loppan, maysan, mays (en gång), finhunden, lilla vän, lillrumpa, pirayan, matvraket och många fler därtill. Hon lyssnar dock förvånansvärt väl till Mayaa och kommer alltid och undantagslöst när man ropar på henne! Glatt galopperande fram till oss och svansen går som en piska när hon får en godis.
Vi ska njuta av dessa perfekta reaktioner på inkallningssignal så länge det varar. Har en känsla av att vår tuffa, nyfikna lilla tjej snart kommer att upptäcka att världen inte alls är så läskig att upptäcka på egen hand...

Att vår lilla dam är en bestämt ung dam förstod vi tidigt. Hon berättar tydligt och klart vad hon tycker om saker och ting. Variationen är stor och det sträcker sig från att "prata" när hon stolt kommer och visar att hon kan bära, till skall när hon vill få igång Linas systers labradorer att leka, till yl/gnäll när hon tycker att maten/godbiten borde ha kommit för länge sen, till riktiga morrningar när vi t.ex. lyfter henne när hon inte är på humör.
Tillsammans med dessa djävulusiskt vassa valptänder kan hon ibland vara ett veritabelt monster när hon är på humör. Man kan bli så arg när det gör så ont! Men det enda som i de lägena hjälper är att vara lugnare än lugn och strunta i hennes utbrott. När allt kommer omkring, kommer utbrotten endast när hon är övertrött och inte riktigt har hjärnan med sig för att tolka verkligheten.
Sanning att säga använder hon dock munnen och tänderna till allt. Vi får många pussar men lika många hål på kläderna. För att vara så snabblärd på så mycket tycker vi att hon är förvånansvärt långsam att förstå att det gör ont när hon biter i oss. Vi har börjat med systematisk hanteringsträning där hon får förstärkning varje gång hon väljer att inte bita i oss och det har hon fattat snabbt. Allt där godis är inblandat fattar hon fort! Vi klipper klorna ungefär var tredje dag och de senaste gångerna har hon legat mycket still och bara väntat på berömet och godiset. Det är superskönt att klippa klor under de omständigheterna!

En hit jag kan rekommendera (men inte för mycket för att det innehåller socker) är böcklingpastej! Mayaa lärde sig "gå och lägg dig" (på hennes filt) på endast två träningstillfällen när den var framme =) Böcklingpastej finns på tub, vilket är mycket praktiskt både att ha i fickan och för att man kan portionera ut både små och stora mängder om man vill. Vi hade tänkt oss leverpastej, som finns i samma typ av förpackning men det fanns inte i den affären, så vi provade böckling istället. Funkar mycket bra!

Mayaa är också en riktig myshund! Hon älskar att gosa och sitter gärna i knät och ömsom gosar, ömsom hämtar lite ny kraft och ömsom somnar. Hon stryker sig också som en katt mot benen och vill gärna gå mellan benen, så att båda sidorna kan strykas samtidigt! Hon buffar också med huvudet mot armen för att komma under och kunna lägga huvudet i knät.

Mayaa älskar att leka och den bästa leken är att hitta saker att bära och bita på. Vi försöker uppmuntra henne att bära på så mycket som möjligt men ibland kan det bli lite magstarkt när hon hittar ett äckligt papper i parken som man inte vill veta var det har varit, ett halvt torkat och ingrusat tuggummi, en förhårdnad fågelbajs. Det är bara att hålla god min och byta mot en godbit. Det värsta är ändå när hon hittar chokladpapper, för man vet aldrig om det är nåt kvar (vilket det har varit en gång, fast Mayaa inte fick något i sig).
Hon är även lite av en skofetischist och norpar gärna skor som hon stolt bär iväg och sen biter på för allt vad hon är värd tills vi hinner ikapp. Hemma står numera alla våra skor bakom stängd dörr.

Hon älskar även att vara i skogen och är en riktig liten skogsmulle eller för all del scout. Alltid redo och visst överlever man i skogen, eftersom det mesta går att äta. Bär går inte av för hackor och Mayaa har redan upptäckt tjusningen med hallon, smultron, krusbär, vinbär och blåbär. För att inte tala om äpple, nektarin och morot. De senaste kanske inte så vanligt förekommande i skogen. Kattmat går inte heller av för hackor och då kommer jag in på Mayaas stora obesvarade kärlek - Smilla.

Smilla är Linas föräldrars kattunge, som inte är speciellt förstjust i hundvalpar. Smilla är väldigt nyfiken på Mayaa - på avstånd. Så fort Mayaa kommer för nära morrar och fräser hon och slår med tassen (klorna in än så länge) om hon kommer åt. Och Mayaa är helt förälskad. Hon viftar så hårt på svansen när hon ser Smilla att den går som en propeller. Hela kroppen är med i rörelsen, så att hela Mayaa ser ut som en levande makaron. Och hon gör allt för att Smilla ska smälta. Hon inviterar till lek, hoppar, springer, hämtar en leksak, skäller (det gillar inte Smilla!), låter, åmar sig och kråmar sig och gör sig till. Hon vill så gärna och Smilla bara tittar från den högre plats där hon har placerat sig, fräser och ger sig av när Mayaa blir för jobbig. Mayaa ger sig då genast fram till platsen där Smilla nyss låg och nosar och nosar och viftar hela tiden på svansen.
Det kommer nog ta ett tag innan det här hat/kärlek-förhållandet hittar en balans.

Nu är vi i norra Värmland på semester och här finns även Linas systers labradorer, Alba och Zorro som är 5 år. De är de perfekta hundarna med tanke på Mayaa. De tålmodiga och snälla, bryr sig inte om Mayaa när hon håller på men säger ifrån när hon går över gränsen. De låter henne upptäcka saker själv men håller hela tiden koll, speciellt Alba som är som en mamma. Zorro är godmodig men kan säga ifrån på skarpen när Mayaa biter för hårt i hans svans eller försöker ta hans sak. Alba är den som leker mer med Mayaa och hon balanserar hela tiden mellan lek och fostran, "kom igen nu leker vi och har kul men du får inte ta dig några större friheter, få så gör man inte när man är en liten plutt som du". Mayaa får sova hos dem men inte alltid och hon kollar hela tiden in vad de gör. Därför är det också så skönt att Alba och Zorro är trygga vuxna hundar som inte besitter några rädslor eller hetsar upp sig i onödan. Eftersom Mayaa naturligt är så nyfiken och framåt är det roligt att hon kan fortsätta utvecklas så även med eller med hjälp av andra hundar.

Ett typiskt Mayaa-beteende är detta: igår hittade hon en sopkvast som stod i hallen och självklart tänkte Mayaa att det bästa sättet att hantera den är att bita i borsten. Hon satte igång med liv och lust och drog till, så att hela kvasten välte och ramlade ut genom dörren. Mayaa blev förvånad och hoppade undan men var strax på den igen - det var ju lättare nu när den låg ner!
Detsamma gäller damsugaren, stora väskor, plåt på marken m.m. En gång råkade ett kompostgaller välta över henne (undrar varför, kan det ha haft nåt att göra med Mayaas sätt att attackera saker med tänderna?) och visst blev hon rädd men så fort hon hade hoppat undan och gallret hade hamnat på golvet klev hon resolut på det och började nosa (hon letade efter godis p.g.a. att hon tidigare hade fått köttbullar på gallret).

Nu får det vara nog för den här gången. Nästa gång utlovas bilder.