Dålig morgonpromenad =(

Mayaa och jag hade en skitpromenad imorse! Den började bra och Mayaa var så uppmärksam och glad. Hon var lite för intresserad av människor och cyklar som passerade, ville gärna sträcka huvud och nos när de gick förbi.

När vi var på hemväg mötte vi en massa folk på trottoaren och Mayaa ville gärna nosa lite men skötte sig ändå fint. På andra sidan gatan stod en lastbil som lastade ut massa saker och Mayaa stannade upp och tittade på den. Hon tittade och skvallrade och verkade inte tycka det var något särskilt med det.
Då plötsligt, bakom oss, dyker det upp en tonårstjej som tvärstannar typ en halvmeter ifrån oss och blir helt stel i kroppen. Jag förstod att hon var hundrädd - men varför knallar man då på ända fram till hunden? Jag och Mayaa stod i mitten av trottaren, d.v.s. vi hade säkert 20 meter trottoar åt båda håll, så vi syntes väl vart man än kom ifrån.

Tjejen stelnar i alla fall till och innan jag hinner säga eller göra något börjar hon skrika!!! Inte särskilt konstruktivt på något sätt.
Märk väl att Mayaa inte ens har försökt nosa mot henne utan står bara och tittar på lastbilen. Men när tjejen börjar skrika tycker Mayaa - förstås - att detta är jättekonstigt och börjar skälla på henne. Vilket säker inte hjälpte tjejen ett dugg. Och inte vår träning att Mayaa inte ska skälla på saker i omgivningen =(
Tjejens kompis har gått förbi oss strax innan och tjejen själv tar sig på nåt sätt skrikande samman och skuttar iväg från oss.

Men Mayaa är ganska upprörd och stressnivån har förstås ökat hos henne. Hon slutar dock moffa på tjejen när hon har gått förbi och jag berömmer henne. Mayaa tycks bli så lättad att den där konstiga människan försvann att hon börjar buffa på mig med kroppen och krumma sig och småleka. Det är som om hon blir av med spänningar i kroppen genom att göra så och på nåt sätt försäkra sig att allt är ok. Vet ej om min tolkning är korrekt men sista hundra meterna hem är Mayaa glad igen och när vi kommer upp får hon frukost och går sen och lägger sig och så är det som om skriket aldrig har hänt.

Det är tur att Mayaa har lätt att skaka av sig saker men man vet ju aldrig vad som fastnar i minnet hos henne och hur det kommer till uttryck en annan gång.

Dumma skrikande människor!
Tyvärr går det ju inte att ta bort världen från en unghund, särskilt inte när man bor i stan. Man försöker tillrättalägga saker men vissa saker är ju dock svåra att förutse och jag har aldrig varit med om förut att någon självmant gått rakt fram mot en hund fast man är hundrädd och sen börjat skrika. Jag hoppas att det aldrig händer igen. Det är ju svårt att undvika att möta en enda människa när man går runt kvarteren i stan.